Ny skiva från Danzig! Deth Red Sabaoth. Väntan har varit lång men nu är den här. Jag gjorde låt för låt-anteckningar vid första genomlyssningen.

1 Hammer of the Gods
“Ragnarok”. Roligt ord. Vansinnigt hittig “can you feel it?”-refräng. Typisk Danzig-blues av typen som dominerade de tre första skivorna. På senare skivorna har låtar av denna typ varit lågvattenmärken, men det här var banne mig en väldigt svängig sak. Stark inledning på skivan. Titeln till trots.

2 The Revengeful
Störigt repetativt riff på versen. Rätt bra refräng och ok solon, men knappast en favorit. Gillar titeln, även om den hånats på andra ställen på internet.

3 Rebel Spirits
Gillar soundet. Triumferande och vemodig. Inte helt där vid första lyssningen, men den kan nog vara nåt.

4 Black Candy
Glenn Danzig har den här gången backat bort från det digitala han lekt med, mer eller mindre påtagligt, sen mitten av 90-talet. Det har varit en trio i studion som rockat loss. Här hade jag nog inte haft nåt emot om lite mer digitala grejer tagits in. (Jag har till skillnad från den breda massan varit väldigt förtjust i den utvecklingen.) Nu blir den småtråkig, när ljudbilden inte direkt lyfter i refrängen bara för att det sjungs och spelas lite högre. Hmm. Börjar redan nu i slutet av första lyssningen ta tillbaka lite av det här. Gillar trummorna, som Glenn stolt påpekar i intervjuer att han spelar själv. Känns heller inte alls så gubbig som jag smått fruktat från titeln. (Ingen vill ha en ny Wicked Pussycat.)

5 On a Wicked Night
Hitsingeln som jag hört många gånger redan. Onekligen inspirerad. Nåt så uppfriskande som en banal kärleksballad! Till döden, men ändå! (Lyssna genom att klicka “Play” ovan.)

6 Deth Red Moon
Breakaway pop hit! T o m en sån där effektiv tyst halvsekund innan refrängen! Svårt att säga direkt hur mycket substans det faktiskt finns i låten, men såhär initialt är den vansinnigt medryckande.

7 Ju Ju Bone
Prat på introt! Ren spelglädje här nu på skivan! Evil Elvis. Det känns som att Glenn har haft kul med att spela in som ett band igen. Den här känns som en favorit.

8 Night Star Hel
Standard tung Danzig-ballad av en typ som gjorts bättre på tidigare skivor. Känns lite tråkig efter föregående glädjepiller. Känns föga troligt att den kommer att bli en favorit.

9 Pyre of Souls: Incanticle
Saknar text, har bara “aaa”-körer som sång. Akustisk och rätt fint piano och gitarr. Kanske inte hade behövt vara dryga tre minuter lång.

10 Pyre of Souls: Seasons of Pain
En till grymt bra. Massiv gitarrvägg i dryga 7 minuter och en ramsa till refräng som levereras med härligt eftertryck. Som en marsch. Kan bli min favorit på skivan.

11 Left Hand Rise Above
Inte en mash-up av Left hand black och Rise above som man givetvis hoppades. Istället en ballad, som känns vackert lågmäld, enslig och öde även när det vräks på. Riktigt bra, en rätt magnifik avslutning.

En riktigt fin platta, på det hela taget. Känns jämnare än de två senaste, och den har ett helt gäng höga toppar. För tidigt att redan kunna säga exakt vad jag tycker men första känslan är mycket entusiastisk!

Scout Niblett — Cherry Cheek Bomb

Nibletts senaste skiva The Calcination of Scout Niblett är helt jävla fantastisk. Jag vill klargöra det direkt. Det är svårt att välja en specifik låt, de går in i varandra och skapar en form av vacker och obekväm resonans. Musik som hade fått bröderna Grimm att fundera på att ge upp det där med sagoberättande, det här griper tag i själen och sliter bort stora stycken. Det går inte riktigt att se världen på samma sätt efteråt. Det är en form av ambivalens som lägger sig över allt. I slutändan är man mer i kontakt med sina känslor — på gott och ont. Det är inte alltid en vacker syn, men helt klart värt det.

Stor möjlighet att vara årets bästa skiva. Jag lovar.

00-talets tio bästa låtar - plats 1
The Pipettes - I Like a Boy in Uniform (School Uniform)
(singel, 2005)

Det fanns en tid när jag som alla andra tyckte att det var svårt och eventuellt omöjligt att välja en absolut favoritlåt. Sen hörde jag den här. Jag förstod redan första lyssningen illa kvickt att det var nåt som jag inte skulle få känna många gånger. För att symbolisera hur stort det som hände var gjorde jag en spontan dans runt i lägenheten. I efterhand önskar jag att jag hade gjort nåt lite tuffare, då det ju faktiskt åtminstone delvis gjordes för att jag skulle kunna berätta hur häftig upplevelsen var, men jag var mitt i natten och jag var inte alls beredd, så vad kan man begära?

När visselpipan kommer tillbaka inför avslutande refrängen - jag blir lika extatisk fortfarande, är fortfarande inte beredd och gör fortfarande ett skrattretande försök till att dansa. Den ultimata poplåten, och därmed den ultimata låten, som jag brukar säga.


Sådär. Då var 00-talet äntligen avklarat.

00-talets tio bästa låtar - plats 2
Graves - Casket
(Web of Dharma, 2001)

Skulle jag utse en 00-talets artist skulle det bli svårt för mig att ta nån annan än Michale Graves. Han inledde decenniet med att få sparken ur Misfits. Sen dess har han oerhört produktivt gett ut musik, först i banden Graves och Gotham Road, sedan som soloartist. Den här låten skrev han, som han berättar det, som en tröst till själv efter Misfits-avslutet och den visar vägen vidare (som alltså lett honom ända till den där hypotetiska utmärkelsen som jag nämnde nyss).

“Empty playgrounds of the living, lonely swingsets of the dead”. Det är ofta jag faller för textrader som kastar en blek blick bak mot barndomen. En av mina favoritrader i musikhistorien finns i Joy Divisions The Eternal: “Cry like a child though these years make me older, with children my time is so wastefully spent”.

Låt oss prata om film.

Ingmar Bergman konstaterade att hela hans kreativitet var väldigt barnslig och att allt han gjort av värde bottnade i hans barndom. David Cronenberg konstaterar samma sak: ”Till slut hamnar man på en plats där man ber den här killen att ta på en rolig mustasch, att ha kläder han normalt inte skulle ha på sig och säga saker han normalt inte skulle säga. Du ber folk att tro på det. Du själv måste tro på det när du filmar. Du kan inte göra så som vuxen. Det är inte en vuxen sak att göra. Under lager av professionalism och skikt av artistiska och filosofiska utflykter finns det barnsliga. Därför har även det mest pessimistiska filmskapandet lite optimism i sig. Bara att göra en film är i sig en positiv handling, en handling av tro.”

Detsamma gäller Joy Divisions musik och detsamma gäller Casket. Det är konst som ger sitt yttersta i ett försök att må bra.

00-talets tio bästa låtar - plats 3
Thea Gilmore - Ever Fallen In Love
(Loft Music, 2004)

Hörde den här, och See If They Applaud-favoriten Thea Gilmore överhuvudtaget tror jag, för första gången när jag fick den på en blandskiva av Nicklas. Buzzcocks original hade jag hört och förstås gillat. Att göra en lågmäld akustisk cover på ett mer larmigt original är ingen ny idé, utan snarare är det nästan lika “gjort” som det motsatta förhållandet. Det blir väldigt lätt fel. Jag betvivlar inte att folk har goda intentioner, men ofta känner jag att det blir väldigt poserande (på ett dåligt sätt) och cyniskt när nån försöker visa upp djup och vemod i en låt där det kanske inte är de första ord man tänker på när man hör det studsiga originalet. När en artist utlovar sin “mest personliga skiva” kan jag i nio fall av tio konstatera att jag finner det övertydligt och att allt därmed faller platt; “titta hur okonstlad och känslosam jag är” är den mest känslodöda konstlingen av alla. Så, jag brukar inte ha några problem att hitta orsaker till att ogilla saker. Svårare har jag att peka på varför jag faktiskt gillar någonting. Det måste ju vara nåt mer än en avsaknad av störningsmoment. Trist nog har jag inget bra svar här. Jag kan bara konstatera att den här går rakt in och tar kontroll över nervsystemet. Det finns inga barriärer, inga störande poser. I tävlingen om Världens bästa cover blir det en delad förstaplats mellan Johnny Thunders Great Big Kiss och den här.